Några människor kryssar stillsamt fram längs korridorerna i arbetsmarknads- och socialförvaltningens lokaler i Karlstads inre hamn. Här är alla mötesrum uppkallade efter båtar och öar.

Det lilla rummet i slutet av korridoren heter Birka och på dörren sitter en lapp som förkunnar att "det här projektet är medfinansierat av EU". Där inne sitter arbetskonsulent Emilia Hellberg och pratar med en ung kvinna. Stolarna är av den bakåtlutade typen men de båda sitter framåtlutade mot varandra och ler vänligt medan de pratar.

– Det är utifrån dina tankar om vad som är viktigt för dig, dina behov, som projektet kommer att utgå, förklarar Emilia Hellberg.

Det är frivilligt att delta i det projekt som hon och hennes två kolleger på Jobbcenter ansvarar för. Nuevo k2 kallas det och riktar sig till föräldrar med barn under 18 år samt unga vuxna upp till 29 år. Det går ut på att klienten själv ska uttrycka sina mål och delmål för vart hon eller han vill nå samt tillsammans med en arbetskonsulent göra en handlingsplan för hur man ska ta sig dit.

Till Jobbcenter i Karlstad skickas alla personer som får försörjningsstöd av kommunen men bedöms vara arbetsföra. Det kan bland annat röra sig om folk som tillfälligt får försörjningsstöd under en kortare period. Eller unga med olika diagnoser som aldrig haft ett riktigt jobb.

– Jag vill söka jobb. Förra året studerade jag och det trivdes jag med, men nu vill jag jobba.

– Nu vill du jobba…

– Ja, jag tycker mycket om barn men har ingen utbildning, och så tycker jag om butiksjobb. Som säljare, inte i kassan. Jag är inte så duktig på svenska, kanske jobba mer med varor.

Det är en avslappnad stämning i rummet även om det märks att den unga kvinnan är nervös. Hela tiden håller Emilia Hellberg ögonkontakt och låter kvinnan svara i lugn och ro. En stund senare berättar hon att det här var ett första informationsmöte. Dessa möten handlar främst om att bygga en relation med klienten, eller besökaren som hon själv uttrycker det.

– Första intrycket är viktigt. Jag försöker hålla mig kort i början så att besökaren inte känner sig förminskad eller stressad av en massa information och frågor.

En stor skillnad med projektet, jämfört med Jobbcenters reguljära verksamhet, är att hon just nu jobbar med 17 klienter. Vanligtvis har en arbetskonsulent mellan 60 och 80. Emilia Hellberg och hennes kolleger tycker dock inte att antalet klienter skapar stress, utan menar i stället att den stress som ibland uppstår kommer i kölvattnet av de konstanta förändringarna – nya politiska uppdrag, nya grupper att prioritera och nya projekt.

– Just nu har jag till exempel extra mycket pappersarbete, för projektet ska dokumenteras hela tiden. Men med endast 35 årsplatser så har vi inte alls lika många personer att jobba med, så där kan vi vara betydligt friare.

Den friheten visar sig till exempel i att Emilia Hellberg kan ta sig tid att möta klienter i Stadsträdgården intill förvaltningens lokaler eller på biblioteket på andra sidan kanalen.

– Det är bra. Många får ångest av att komma till en myndighetsplats. Då är det bättre att ta en promenad i parken.

I arbetet har Emilia Hellberg en metod till sin hjälp – MI, eller motiverande samtal. Metoden, som lärts ut inom ramen för kommunens utbildningssatsning Klura, går ut på att locka fram förändring.

Vad var det bästa med utbildningarna?

– Att det finns en plan för hur man nu i efterhand ska hålla metoden vid liv. För det är slöseri med tid och pengar att bara tänka utbildningar – utan att fråga sig varför? Vad ska den här utbildningen hjälpa oss att uppnå? Med ett tydligt mål kan man sitta där på en föreläsning och tänka "det där ska jag använda till det här", då är det lättare att omvandla informationen i praktiken.

Emilia Hellberg har alltid haft en vilja att jobba med förändring och "de mänskliga sakerna", som hon uttrycker det. Hon är utbildad behandlingsassistent med inriktning på ungdoms- och kriminalvård och det första jobbet var på ett behandlingshem för ungdomar på Gotland. Men sedan 2008 har hon jobbat i Karlstads kommun. Först som boendestödjare, sedan en sväng på Utredningsenheten och sedan februari på Jobbcenter.

På utredningsenheten jobbade hon med dem som inte var redo att skickas till Jobbcenter, de som står ytterligare en bit längre ifrån arbetsmarknaden. Till exempel de som inte ännu tagit sig ur ett beroende eller blivit utförsäkrade och andra som behöver en extra sträcka innan de kan komma till hennes nuvarande arbetsplats – och påbörja det sista förändringssteget.

Peppar du även vänner till förändring?

– Så var det mycket förr, men nu när man jobbar med det så vill man inte prata lösningar på kvällar och helger. Däremot blir man arbetsskadad vad gäller metoden, man metodtränar på sina vänner helt enkelt. Jag kan få för mig att "nu ska jag ha ett samtal helt utan att ställa några frågor", säger hon och skrattar.

Har någon märkt det?

– Nej, det tror jag inte. För det är ju hela grejen med metoden – att man inte ska märka att jag styr samtalet.