Utvändigt ser det ut som ett stadshus i en välmående kommun. Byggnaden i glas och betong är från 2009 och det verkar inte ha sparats på utsmyckningarna. Om grekerna visste hur landets situation skulle se ut 2012 skulle Thessaloniki antagligen fått nöja sig med sitt gamla och trånga kommunhus från 1920.

Bland de kommunanställda i Thessaloniki är stämningen allt annat än på topp. Alla känner av lönesänkningarna och skattehöjningarna, inte minst de som tagit banklån för att köpa sin bostad.

– Huvudproblemet på min avdelning är att medarbetarna är ledsna och oroliga för framtiden, säger Stella Munoli, chef för personalavdelningen med 35 anställda.

För att försäkra sig om att låntagarna betalar tillbaka sina lån är det vanligt att räntor och amorteringar tas direkt från de offentliganställdas löner. En vanlig nettolön för en kommunanställd ligger mellan 800 och 1 000 euro i månaden. Ett hushåll vars räntor och amorteringar dras direkt från lönen får ofta bara 200 euro i månaden kvar att leva för. Låneinstitutet där kommunanställda vanligen har sina huslån är knutet till den offentliga sektorn.

Thessaloniki stad med närmare en miljon invånare har 4 000 anställda, av dem går omkring 1 000 på tillfälliga kontrakt. En kontraktsanställd som slutar ersätts inte. En fast anställd som går i pension eller slutar av annan anledning ersätts sällan med en ny medarbetare. Stella Munoli uppger att på tio anställda som lämnar jobbet så anställs i snitt bara en ny.

Kommunens utgifter består främst av underhåll av fastigheter, som skolbyggnader, löner till de kommunanställda, rengöring och sophämtning samt belysning. Hälften av utgifterna täcks av den kommunala inkomstskatten och hälften av statsbidrag.

– Jag jobbar och betalar mina räkningar, säger Julie Boti, assistent för kommunens huvudsekreterare.

Lönen räcker inte till annat. Den har sänkts med 400 euro i månaden på tre år. Till det kommer de nya avgifter som införts. En sådan är en slags husskatt som varje hushåll numera ska betala.

På fritiden håller Julie sig mest hemma. Resor är inte längre något att tänka på, inte heller restaurangbesök eller att äga en bil. Hon tar mat med sig hemifrån i stället för att köpa mat i kommunhusets kafeteria. Ändå är hon singel och har övertagit sin lägenhet av föräldrarna vilket gör att hon inte betalar någon hyra. Hon är 37 år och skulle vilja bilda familj men allt känns osäkert.

– Jag letar efter annat jobb. I Bryssel till exempel. Jag skulle gärna vilja arbeta där några år. Två av mina tidigare kolleger är redan där och jag hoppas att det inte är för sent för mig, fortsätter hon.

Nedskärningarna och landets ekonomiska kris är ett dagligt samtalsämne. Det som sägs och skrivs i media diskuteras ständigt. Rasterna fungerar som en ventil. Mammor pratar om sina barns ekonomiska problem. Julie tror att oron i den privata sektorn är ännu större.

Bland hennes arbetskamrater och bekanta är vissa mer oroliga än andra, men det finns ingen som är optimistisk. Många befarar tvärtom att situationen i landet kommer att bli än värre under de kommande två–tre åren.

– Ibland är vi arga, men ibland skrattar vi åt alltihop. Vi talar öppet om hur svårt det är. Ingen skäms längre över att säga att man inte har pengar.

Skrattet lindrar oron för stunden.

Det sociala systemet fungerar inte. Läkarna säger att de inte får någon lön och kräver kontantbetalning av sina patienter. Läkemedel som tidigare varit subventionerade kräver apoteken sedan någon månad tillbaka full betalning för.

– Lönen på min avdelning har gått ner 500 euro i månaden. De flesta tjänar 800–900 euro i månaden, säger Fofini Kirgiafini, chef för den ekonomiavdelning som har hand om kommunens inkomster.

Antalet anställda på hennes avdelning har minskat från 45 till 43. Man får, som hon säger, vara glad så länge man har ett jobb att gå till. Den svåra situationen har åtminstone det goda med sig att sammanhållningen ökar.

– Jag tror ändå att vi kan hitta lösningar. Bara vi håller ihop, hjälps åt och talar med varandra, resonerar Fofini Kirgiafini.

Med en arbetslöshet på nära 25 procent märks krisen tydligt på Thessalonikis gator. Massor av kontorslokaler och lägenheter står tomma. Flera bygg- och gatuarbeten verkar stå stilla. Folk som tigger och är hemlösa syns överallt. Anslag på husväggar, lyktstolpar och butiksfönster har oftast rubriken Enoikiazetai. Det betyder Till salu.

De kommunanställda i Grekland, oavsett yrkesgrupp, är vanligen medlemmar i samma fackförening. Den heter De Kommunanställdas Fackförening och organiserar 2 700 medlemmar i Thessaloniki. De andra fyra fackföreningarna i staden, som främst organiserar, akademiker, förskollärare, poliser och städpersonal, är betydligt mindre.

– Det är som om Grekland vore ett experiment i EU. Och det är arbetarna som får betala, säger Vaios Sotiris, ordförande för De Kommunanställdas Fackförening.

Nödvändigt är att Grekland får ett fungerande progressivt skattesystem, understryker han. I dag finns inget sådant.

Vaios Sotiris, vice ordförande Vasiliki Nakou och sekreteraren Maria Vasileiou ser bekymrade och sammanbitna ut. Trycket på facket är hårt. Protestaktioner ska organiseras, uttalanden göras och förtvivlade medlemmar tas om hand.

Varje euro har betydelse för grekernas hushållskassa. Fackföreningen sänkte nyligen medlemsavgiften från 3 till 2 euro i månaden. Nu diskuteras om den ska sänkas ytterligare.

Medlemsrabatter i butiker används för att locka medlemmar. Brådskande är att det sociala skyddsnätets sammanbrott behöver backas upp med alternativa lösningar.

– Nu planerar vi att inrätta en fond. Till den ska varje medlem betala en liten summa. Till fonden tänker vi knyta en läkare, berättar Vaios Sotiris.

Före krisen kunde fackföreningen i vissa fall betala en så kallad akutlön på 1 000 euro till en medlem som hamnat i stora ekonomiska svårigheter. Men beloppet har sänkts till 300 euro.

– Nu har vi 20–30 medlemmar i veckan som ansöker om denna omedelbara finansiella support. Men vi kan bara bevilja en eller två i veckan denna hjälp, säger Vasiliki Nakou.

Hjälpen betalas till medlemmar som hotas av vräkning på grund av obetalda låneräntor och elräkningar.

– Men kom ihåg att Grekland aldrig dör. Därför har jag ett leende på läpparna. Jag är optimistisk, säger Vasiliki Nakou med glimten i ögat innan hon och fackledningen skyndar till nästa möte.