Kocken Matilda fixar äggmackor, plockar fram fil och kokar kaffe medan Anita går runt och ser till att allt ser prydligt och inbjudande ut när de första besökarna kommer.

– Jag håller mig ute bland gästerna, det brukar ha en lugnande inverkan på stämningen, säger hon och hejar på en kille som lyser upp när han får syn på henne. De flesta är stammisar men det dyker för det mesta upp nya ansikten varje dag.

– Det är en salig blandning på folk. Den stora majoriteten är missbrukare men vi har även så kallade fattigpensionärer och andra som har väldigt ont om pengar. Frukosten är kostnadsfri och man får mackor, kaffe eller te, fil eller gröt.

Anita återkommer flera gånger till att vem som helst kan hamna här.

– Det trodde jag inte innan jag började arbeta här men jag har sett det flera gånger. Det kan vara så att man hamnar på sjukhus och inte har några anhöriga som ser efter räkningarna och så kommer man efter med hyran och sedan är det kört. Vägen utför kan vara snabb. Men visst har vi även folk här som inte vill ha kontakt med socialen eller vården utan bor i tält på sommaren och kanske på en vind på vintern. Vi försöker uppmana dem till att ta kontakt och försöka börja ordna upp sitt liv men det fungerar ju inte alltid så.

Kaféet fylls på efterhand. De flesta är slitna av missbruk, huvuddelen är män och några enstaka kvinnor. Några hejar glatt medan andra slinker in med blicken i golvet. Man måste ha fyllt 20 år för att komma in.

– Nej, det här är ingen miljö för barn eller ungdomar, säger Anita och skakar på huvudet. Vi har inget krav på drogfrihet men man får inte missbruka här inne och vi tolererar absolut inte att man pysslar med "affärsuppgörelser" på kaféet. Kommer det unga så hänvisar vi dem till kuratorn.

En äldre man böjer sig fram och ber försynt om en äggsmörgås och tackar artigt när Matilda serverar honom.

När jag förslår att fotografen ska ta bild på Anita tillsammans med en gäst skakar hon snabbt på huvudet och säger "nej han är lite flexibel i humöret". Men Stanley och Leif är gärna med. Stanley ska få en begagnad teve till sin lägenhet och kommer överens med Anita att han ska ta den senare under eftermiddagen. De småpratar om veterinären som är på ingång nästa vecka.

– Om ni vet någon som har hund eller katt så kan ni be dem skriva upp sig på listan.

En loj förnöjsamhet lägger sig över kaféet när frukostruschen är över. Stämningen påminner om ett fritis. Två män spelar schack, andra småsnackar eller sitter och sover. En tjej sitter för sig själv och skriver i en dagbok.

– Vi har öppet till halv fyra på eftermiddagen. Lunchen serveras vid tolv och kostar 25 kronor och man får inte köpa på krita. Det blir bara rörigt, säger Anita med ett leende.

Anita började här av en slump för nio år sedan. Då arbetade hon inom hemsjukvården men hade varit sjukskriven och när det blev dags för arbetsträning föreslog hon själv Stadsmissionen. Och trivdes med en gång när hon kom hit.

– Vänta, jag ska bara ta en grej, säger Anita och motar snabbt ut en man som är på väg in. Det visar sig att han har hotat en gäst och är portförbjuden tills han haft ett samtal med kuratorn och en personal från kaféet.

– Det ska han inte komma undan med, säger Anita bestämt och tillägger att kvinnan ska kunna vara här utan att känna sig rädd.

Mannen vrålar åt Anita innan han lommar iväg.

Är du rädd på jobbet?

– Nej, aldrig. Då skulle jag inte kunna jobba kvar. Men visst får jag höjd puls ibland. Det är förvånansvärt lugnt här med tanke på vilka gäster vi har. De kan tjafsa sinsemellan och då handlar det nästan alltid om pengar. Men de andra gästerna brukar vara snabba med att gå mellan. Folk är rädda om det här stället.

Har du varit med om något obehagligt?

– Jag har blivit spottad på en gång och fått en knytnäve i ansiktet en gång. Och för en tid sedan var det kille som viftade med en pistol­attrapp här inne. Vi har trygghetslarm och jag har gått kurs i hot och våld.

Anita pratar om vikten av att vara konsekvent och om hur hon blev lurad i början.

– Jag visste ju knappt vad en missbrukare var. Nu sätter jag ner foten med en gång så slipper man tjafs och tjat.

Kaféet har öppet varje dag året om. Anita arbetar varannan helg och varannan jul och nyår. Arbetsuppgifterna varierar. Kockarna sköter maten medan Anita och hennes kolleger plockar in disk och ser till att det är snyggt ute bland borden. Huvuduppgiften är att ha kontakt med gästerna.

– Du skulle bara veta vilka härliga människor jag träffar. De flesta är roliga och fantastiska när man kommit bakom den första fasaden. Det här är ju kreativa personer och man får höra de mest otroliga berättelser; hur de dolt missbruket för sina fruar, vilka jobb de har haft men också vilket hårt liv de lever.

Torsdag är utflyktsdag. Sex gäster, en volontär och en personal tar minibussen till olika platser runt om i Skåne. Först till kvarn gäller.

– Vi har varit i Kåseberga och njutit av naturen, på sommaren brukar vi åka och fiska från Råå eller så åker vi och badar.

Vad är det bästa med jobbet?

– Mötet med alla människor och när man någon gång ser en positiv utveckling. Att någon blir drogfri och kommer hit en lunch bara för att hälsa på. Det kan man leva länge på.