Han är 22 år. Rädd. Om en månad tvingas han tillbaka till sitt hemland Afghanistan. Han berättar på knackig och fåordig svenska att han flydde landet undan talibanernas dödshot. Först till Iran, vidare till Turkiet och Grekland innan han i maj förra året kom till Sverige.

– Jag vill stanna i Sverige men Migrations­verket har sagt nej två gånger, säger han tyst och tittar ledset ner i bordet.

Men han är fast besluten att inte åka tillbaka. Fast hur han ska göra för att slippa vet han inte.Vi är i en församlingslokal någonstans i Sverige. Ett par dagar i veckan kommer flyktingar hit för att ha något vettigt att göra i väntan på besked om uppehållstillstånd eller, som för 22-åringen, i väntan på utvisning.

– Det gör så ont att höra sådana här berättelser. Men jag råder aldrig någon att gömma sig. Det innebär så många problem som man inte anar, och alla parter far illa av en sådan situation.

Det säger en pastor, verksam i kyrkoförsamlingen, som vet vad hon pratar om. Hon har själv vid ett flertal tillfällen hjälpt flyktingar som har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd att gömma sig.

– De här personerna mår dåligt redan innan de får hjälp att gömma sig, och man sliter oerhört på varandra psykiskt. Att underhålla en hel familj kostar dessutom mycket pengar, trots att de äter billigt.

Även om kyrkofrid, en lag som förbjuder våld och gripanden i kyrkan, anses ha slutat gälla så sent som i mitten av 1990-talet, är kyrkan fortfarande en självklar plats att söka sig till för många som befinner sig i nöd. Här kommer flyktingar med avvisningsbeslut ofta i kontakt med privatpersoner i församlingarna som erbjuder dem gömställen.

– De gör det av barmhärtighet, men de vet inte vad de ger sig in i. Och många klarar heller inte av att fullfölja uppdraget, som ju kan pågå under obestämd tid i flera år. Då kontaktar de kyrkans anställda för att få hjälp, säger pastorn, och menar att då finns ofta inte så många andra alternativ än att ta hand om flyktingarna.

– En sten har satts i rullning som redan rullat så illa. Så jag har känt att jag måste ta över och gömma familjer, trots att jag mår dåligt när jag gör det.

Pastorn har förstås inte möjlighet att ta hand om alla övergivna flyktingar. Men hon brottas med sig själv när hon tvingas säga nej.

– Hur det löser sig för de familjerna vill jag inte veta, säger hon sorgset.

Första gången pastorn hjälpte en flyktingfamilj att gömma sig efter att en församlingsmedlem hade lämnat över ansvaret till henne fick det ett ganska gott slut. Familjen bodde hos pastorn i en månad innan hon hittade ett annat boende, som låg långt bort från myndigheternas synfält. Den hjälpande organisationen kunde ordna skolgång åt barnen under tiden, och till sist fick familjen uppehållstillstånd med hjälp av en duktig advokat.

– Men det här var på 1990-talet, det var lättare att få asyl då, säger pastorn och berättar att barnen har klarat sig bra efteråt.

– Men föräldrarna, suckar pastorn tungt, de var så rädda under den långa tiden de var gömda att det har satt sig i deras kroppar bokstavligen.

Som många församlingar i Sverige har också pastorn en dagverksamhet för flyktingar som söker uppehållstillstånd hos Migrationsverket. Därför har pastorn och personalen på myndighetens lokala enhet en ganska tät kontakt.

– Vi har en god relation, trots att de säkert misstänker att vi hjälper flyktingar som har fått avslag på sina asylansökningar att gömma sig. Men de kan inte fråga oss för de vet att vi har tystnadsplikt.

För att inte avslöja sig krävs stor försiktighet med allt hon gör och säger. Därför är det också få av pastorns vänner som känner till att hon hjälper flyktingar. Då bjuder hon aldrig in folk hem till sig, utan ser i stället till att få gå bort själv. Samtidigt måste hon få allt att verka så normalt som möjligt.

– Jag kan inte ju dra ner persienner eller dra för gardiner, eftersom jag inte gör det i vanliga fall. Så flyktingarna får helt enkelt hålla sig borta från fönstren.

Att gömma flyktingar som är i Sverige illegalt är inte olagligt, men pastorn är förstås rädd för flyktingarnas skull att hon ska bli påkommen.

– Jag minns ett tillfälle när jag hjälpte till att flytta runt en familj till olika ställen varje vecka under ett års tid. Det var mitt i natten – det måste ju vara mörkt när det sker – och plötsligt mötte jag en polisbil. Tänk om den hade stoppat mig för att till exempel blåsa i alkoholmätare! Då hade man också sett ett antal svarta män i bilen. Polisen skulle ju ha bett om deras leg, och sedan skulle utvisningen ha gått fort.

Det är förstås påfrestande att leva i ett sådant hemlighetsmakeri, och enligt pastorn klarar man det inte helt själv, utan hon har kontakt med några personer som hjälper till att lösa saker och göra kloka avväganden.

– Det är skönt att kunna prata med någon när man inte kan sova om nätterna och att ha någon att gråta tillsammans med i jobbiga stunder. Med mina kontakter inom kyrkan är det ju klart lättare att hitta någon som kan ställa upp än det skulle ha varit annars.

Samtalet med pastorn avbryts. Några flyktingar som träffas i församlingslokalen vill gärna passa på att prata med en reporter, i hopp om att en artikel i en tidning ska öka deras chanser att få stanna i Sverige. En ung kille agerar tolk på engelska åt de andra, alla från Afghanistan.

Deras historier är obehagliga att höra på. Sett till statistiken kommer de flesta av dem ändå att få avslag på sina ansökningar om asyl hos Migrationsverket.