Rysskylan biter i kinderna när vi cyklar genom Malmö. På Möllevångstorget står fyra polisbilar parkerade. Fotpatruller och helikoptrar har den senaste tiden blivit ett allt vanligare inslag i stadsbilden. Åtta dödsskjutningar sedan i maj förra året. De mediala svallvågorna har gått höga, Chicagoparalleller har dragits och kommunens starke man Ilmar Reepalu har munhuggits med justitieminister Beatrice Ask i frågor kring skuld och åtgärder.

En andfådd kille med pingisracket i
högsta hugg välkomnar oss till Sofielunds
fritidsgård. I lokalen pågår en bordtennismatch och en biljardbatalj sida vid sida. I ett angränsade rum sitter fritidsledaren Astrid Johansson tillsammans med en tjejgrupp bestående av fem sjunde­klassare från Sofielundsskolan. Det är deras första träff. Deltagarna fnissar. Några virar in sig i filtar. Elementen strular.

– Man ska inte känna sig otrygg när man går ut. Då har de vunnit. Vi ska vara starka och stå emot tillsammans, säger Sondos Faghiyazdin.

Hårdare lagar, fler poliser och bättre belysning är några av deltagarnas förslag på hur Malmö ska bli en tryggare stad att bo i. Astrid Johansson sitter tyst och lyssnar. Då och då flikar hon in något som för diskussionen vidare.

– Ungdomarna har ett stort behov av att möta trygga vuxna som de litar på och känner att de kan prata med, säger hon efter att tjejgruppen skingrats.

Ända sedan Astrid Johansson började jobba i Sofielund 2002 har hon brunnit för frågor som rör just ungdomars trygghet. För att få möjlighet att påverka även utanför fritidsgårdens sfär har hon de senaste sju åren varit engagerad i den så kallade SSP-gruppen i Södra Innerstaden – ett samarbetsprojekt mellan skola, socialtjänst och polis som inleddes 2004. Syftet är att få ned brottsligheten och öka tryggheten bland stadsdelens unga. I Södra Innerstaden finns det totalt fyra SSP-grupper. De består av skolledare, poliser, socionomer och fritidsledare – yrkesgrupper som genom sin närvaro i området kan bygga relationer med ungdomarna och utbyta information sinsemellan.

– Om det händer någonting kan vi snabbt sammankalla gruppen och besluta vilka åtgärder som ska sättas in, säger Astrid Johansson.

Ett konkret resultat av SSP-samarbetet är det policydokument för drogförebyggande arbete som i dag används i stadsdelens samtliga skolor.

Dokumentet kan liknas vid en handlingsplan som i detalj beskriver hur skolpersonal ska agera när de upptäcker ungdomar som missbrukar tobak, alkohol eller narkotika. Inom SSP-arbetet ingår även studiebesök. Förra året besökte Astrid Johanssons grupp den danska kommunen Frederiksberg som också arbetar sektorsövergripande.

– De ligger mycket längre fram. De har poliser som är heltidsanställda bara för att jobba med SSP, säger hon.

Sedan årsskiftet är Astrid Johansson medlem i en helt nystartad SSP-grupp som ska jobba inom ramen för det övergripande projektet "Fem fokus för ökad trygghet i Malmö." Under 2012–2013 ska gruppen bland annat fokusera på frågor som rör ogiltig frånvaro, sociala problem, otrivsel i skolan och utanförskap.

Arbetet är än så länge i sin linda; åtgärder och metoder är inte spikade. Men att samarbetet kommer att göra skillnad är Astrid Johansson övertygad om:

– Med fler ögon kan vi hjälpas åt att identifiera problemen och göra någonting åt dem. Jag har stora förhoppningar, säger hon.

Att Astrid Johansson skulle bli fritidsledare var, som så mycket annat i livet, mest en slump. Sina första fem år tillbringade hon på Sri Lanka där hennes far arbetade som vd för ett teplantage.

När föräldrarna separerade flyttade hon med sin mor till Sverige. Hennes tillvaro i Stockholm skilde sig markant från livet på Sri Lanka. Astrid Johanssons mor fick en kronisk sjukdom och blev allt sämre.

Vid 17 års ålder födde Astrid sin förste son och flyttade hem­ifrån. Tre år senare dog Astrids mor.

– Jag hade en tuff uppväxt, men fick mycket stöd av mina farföräldrar och min faster. Det fanns alltid någon bra vuxen omkring mig, säger hon.

Kärleken tog henne till Skåne. Efter en kort karriär som bilskadereparatör i Kristianstadstrakten fick hon jobb på en fritidsgård i Tollarp där hon stannade i sex år. För att få formell utbildning studerade hon sedan fritidsledarprogrammet på Valla folkhögskola. Några år efter examen flyttade familjen till Malmö där både Astrid och hennes man Mikael fick jobb.

– Även om jag inte vill bo här för resten av livet så älskar jag Malmö, säger hon.

Men hennes kärlek till staden har den senaste tiden satts på prov. Personligen känner hon sig trygg när hon rör sig i stadsdelen, men det händer att Astrid Johansson ibland oroar sig för att något ska hända "hennes" ungdomar.

– Det finns mer eller mindre trygga ställen i Malmö. Många av våra ungdomar bor i den sistnämnda kategorin, säger hon.

Trots att Astrid Johansson vid enstaka tillfällen varit med om "incidenter" har hon aldrig ångrat att hon satsade på att bli fritidsledare i Sofielund.

– Ungdomarna ger mig en jäkla boost. Kontakten med dem gör att jag känner mig lycklig och att dagen blir fantastisk. Jag drivs av att se ungdomarna utvecklas till bra vuxna som kommer hit, visar upp sina fina familjer och berättar om sina jobb, utbildningar och drömmar, säger hon.

Pingismatchen pågår fortfarande. En ny grupp killar kritar köerna och placerar ut biljardbollarna. Det doftar varma mackor från cafeterian. På väggen hänger en rosa banderoll med texten: "Vi står för vad vi gör. Ärlighet, vänskap och respekt. Vi avstår från våld, droger och brottslighet." Det återstår fortfarande några timmar tills Astrid Johansson stänger för kvällen. Vi tar farväl. Men huvudfrågan från tjejgruppens samtal hänger kvar. Astrid fingrar på sin nyckelknippa och blickar ut i mörkret som lagt sig över staden.

– Vad som krävs för att Malmö ska bli en tryggare stad? Fler vuxna, fler föräldrar och fler förebilder som rör sig bland ungdomarna, säger hon.