Ibland blir jag så in i själen ledsen. Som nyheten om att fem barn ska vräkas från sin lägenhet, en trea i statsministerns hemkommun Täby, efter att deras ensamstående mamma dött i en bilolycka. Barnens utvisningshotade mormor bor nu i lägenheten för att hjälpa till, men den 15 september ska barnen vräkas.

Det finns säkert massor med strul runt familjen som döljs bakom socialtjänstens sekretess, men det som syns är tragiskt. Bara tanken på att vräka barn får min ledsenhet att bli mer och mer ilska. En ilska som kokar när jag hör socialnämndens ordförande Thomas Nilsonne i radions Ekonyheter: ”Vi har riktlinjer för det här och riktlinjerna följer tjänstemännen”.

Men ursäkta, vem är det som beslutat om riktlinjerna? Är det inte herr Nilsonne och hans politikerkompisar själva som gjort det? På honom låter det som om riktlinjerna var någon annans ansvar, ett påbud från en högre makt eller så.

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet”. Så står det i Barnkonventionens 3:e paragraf.

I socialtjänstlagens första paragraf står det: ”Samhällets socialtjänst ska på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor, aktiva deltagande
i samhällslivet.”

Det är påbud från några mycket högre maktcentra än Täbys nämnder och fullmäktige.

Men Thomas Nilsonne framhärdar i radion: ”Rent allmänt skulle jag säga så att vi alltid har barnperspektivet, men som jag sa tidigare det finns alltid två sidor på en sådan här sak.” Det känns verkligen som den ena sidan är barnens väl och ve, den andra tyngre sidan är ekonomin. Täby har 2012 Sveriges fjärde lägsta kommunalskatt.

I kommunen har politikerna en vision som de formulerar: ”Täby ska vara kärnan i nordöstra Stockholm. En inspiration för andra kommuner och en plats vi är stolta över. Här vill vi växa upp, gå i skola, bo, arbeta, leva och åldras.”

Regeringen tog redan 2011 initiativ till att Barnombudsmannen ska undersöka hur Sveriges kommuner lever upp till Barnkonventionen. Det är utmärkt och bråttom. Det har gått över 20 år sedan Sverige lovade att förverkliga FN:s konvention om barnens rättigheter. Det är pinsamt att det ännu inte är verkligt.

I ett pressmeddelande från i somras skriver Barnombudsmannen: ”Trots många viktiga insatser återstår ett antal utmaningar för att barnkonventionen ska bli verklighet för Sveriges två miljoner barn. Det handlar särskilt om hur rättigheterna tillgodoses för barn som befinner sig i utsatta situationer. Men också om barns rätt att komma till tals i frågor som rör dem, vilket är långtifrån självklart.”

Varje krona som satsas på våra barn är en investering i framtiden. Och som ett väldigt rikt land har vi råd att ge barnen bra uppväxt- och levnadsvillkor.