Det finns märken och det finns märken. Märken att sträva efter, som simborgarmärket, ryttarmärken och förtjänsttecken. Märken att irriteras över, repan på bilen, nya bordet eller i parketten. Och det finns märken som är ännu mer fel. Som det så kallade industrimärket, den avtalsnorm som konserverar löneskillnaderna mellan privat och offentligt näringsliv. Något mer omodernt och konservativt är svårt att hitta inom den svenska arbetsmarknaden.

Det började i slutet på förra seklet, ja förra millenniet, då några män slog sina huvuden ihop och fick till det statliga Medlingsinstitutet. Var männen månne rädda för att lönerna i vår gemensamma sektor skulle komma ikapp den privatägda industrins?
Hur som helst är resultatet att löneskillnaderna, som tidigare minskat, nu stelnat. Som ett resultat av Medlingsinstitutet? Ja, kanske, eller rent av troligt.

För när statliga maktcentra går hand i hand med exportindustrin får den växande tjänstesektorn på nöten. I regeringens egen utredning från 2006, ”God sed vid lönebildning”, talas klarspråk: ”Inrättandet av Medlingsinstitutet byggde på synsättet att den konkurrensutsatta sektorn skulle ha en normerande roll vid lönebildningen. Samsynen kring detta har därefter förstärkts. I praktiken har de parter som tecknat Industriavtalet kommit att sätta normen, vilket även bör gälla framöver. Normen anger en ram för arbetskraftskostnadsökningarna.”

Kan det sägas mer tydligt? Ja gärna löneökningar till dem som bygger välfärden, bara de inte får mer än de som bygger bilar och hus eller tillverkar järn, vapen och kemikalier.

Är inte det en diskriminering satt i system?

Det var den socialdemokratiska regeringen ledd av Göran Persson som beslutade om Medlingsinstitutet och nu har Moderaterna och Alliansen i samma anda drivit den vidare. Vem ska våga ta strid för att skrota industrinormen? Vem ska stå upp för alla de, framför allt kvinnor, som tjänar sämre för att de valt att tjäna samhället?

En som står upp och ifrågasätter märket är Visions ordförande Annika Strandhäll. Som ledamot av regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet kommer hon att lyfta de strukturella löneskillnaderna på arbetsmarknaden och kräva lösningar. Delegationen ska lämna sin första rapport den 22 februari 2013, precis i upploppet för avtalsrörelsen.

Det är politik på hög nivå, något som facket också ska ägna sig åt. Som partipolitiskt obundet kan Vision, till skillnad från många andra förbund, agera politiskt utan andra lojaliteter än till medlemmarna.

Och ett grattis till lärarförbunden som visade att det går att knäcka industrins märke. Nu är det dags att helt skrota det. Alternativt lägga på en kork så att avtalen i välfärdssektorn, både de privata och offentliga, ger ett bättre utfall än industrins. Prestation, kompetens och utbildning måste premieras fullt ut!