Har ekonomen bättre koll på sina pengar? Är det alltid rent hemma hos städaren? Äter tandläkarens barn aldrig godis?

Jag jobbar med kommunikation. Inte kommunikation som i transporter, utan kommunikation som i överförande av information från ett ställe till ett annat. Sändare, mottagare och mer eller mindre störande brus däremellan.
Har jag någon nytta av mitt jobb privat? Är jag bra på att kommunicera med mina närmaste?

Ett exempel: Det kommer gäster med kort varsel. Om max en halvtimme står de utanför dörren. Det är rätt stökigt hemma. Dammsugaren står som vanligt mitt på köksgolvet. Högar med ren tvätt belamrar soffan i vardagsrummet. I badrummet har barnen slängt handdukar och smutskläder på golvet. Handfatet har smutsränder och toaletten luktar illa.

Jag vill inte visa upp mitt hem i det skicket. I alla fall inte för vem som helst. Så jag och min man kommer överens om att dela på det som behöver göras. Han tar toaletten och jag börjar vika ihop tvätten.

Precis innan gästerna kommer går jag in i badrummet för att lägga in de nytvättade handdukarna. Toaletten är ren. Skönt! Men handfat och golv ser precis lika illa ut som förut.

Typiskt, varför har han inte gjort klart? Varför är det bara toaletten som är städad?
Vi pratar om det och han har bara gjort det vi sa, städat toaletten. Ingen av oss sa något om hela badrummet. Det ingick inte i dealen. Den grejen fanns bara i mitt huvud. För mig är ”städa toaletten” liktydigt med ”städa hela badrummet”. Uppenbarligen inte för honom.

Det är inte lätt med kommunikation, varken på jobbet eller på hemmaplan.

Ibland låter det så här hemma hos oss:
– Maten är snart klar, kan du duka?
– Ja, det kan jag, svarar tioåringen.
Sedan händer ingenting. Han sitter kvar vid datorn och spelar sitt spel, medan jag väntar på att han ska resa sig upp och plocka fram tallrikar, glas och bestick.

Första gångerna blev jag irriterad. Sen förstod jag att han faktiskt bara svarade helt logiskt på min fråga. Klart han kan duka.
Nu har han lärt sig att min fråga egentligen är en uppmaning, så i sådana här lägen brukar han numera ibland lägga till ett ”men jag vill inte” efteråt. Då vet jag att han förstått min klumpigt inlindade uppmaning. Och jag får en påminnelse om hur viktigt det är att vara tydlig och formulerar om min fråga till något som i stället liknar en befallning och inte kan misstolkas. ”Duka!”

Fast jag tror inte att den här extremt raka kommunikationen funkar i alla lägen på jobbet. Ibland måste saker och ting lindas in i extra ord.

För hur skulle det låta annars?
– Kan du titta på det här till på onsdag?
– Ja, det kan jag.
På onsdagen:
– Men jag bad ju dig titta på rapporten. Varför har du inte läst den?
– Du sa ju bara att jag skulle titta på den.

Då krävs det verkligen att chefen har humor. Eller att man är ståupp-komiker. Förresten har jag hört att ståuppare aldrig är roliga hemma.

Ylva Sanfridson
Informationsstrateg i Oxelösunds kommun, som hoppas att sommaren håller i sig långt in på hösten.