Ibland stannar tiden. Om så bara för en kort stund. För tiden vill vidare.
En kollega gick nyss i pension, en annan blev plötsligt långtidssjukskriven. Kanske ser jag ingen av dem mer.

Det må så vara kanske. Det är nya bekantskaper och folk som sakta försvinner ut i periferin för att aldrig mer återkomma. Jag tänker på det och min gymnasieklass. Studenten 1999. En ur vårt killgäng från den tiden dog i Thailand för sju år sedan. Och i våras gick en av tjejerna bort i cancer. Hon hade en son på tre år. Anders och Kristin hette de.

Jag satt på X2000 hem från Stockholm och försökte läsa Kristins blogg, där man kunde följa hennes tid från det första intet ont anade läkarbesöket som sedan visade sig mynna ut i en cancerdiagnos som slutade med en kamp som inte gick att vinna. Kunde inte läsa vidare. När tårarna kom fick jag sluta. Jag kände mig inte helt bekväm med tårar i en fullsatt tågvagn. Det blev för nära, trots att jag inte hade sett eller pratat med Kristin sedan studenten.

Med Anders var det annorlunda. Vi, killgänget, fortsatte våra strapatser med fester och galna upptåg även efter gymnasiet. Det blev ett ganska abrupt slut på ungdomsåren och en ingång till vuxenvärlden när vi, killgänget, bar kistan från kyrkan till graven en kall januaridag.

Ibland skymtar ett bekant ansikte förbi på stan. Ibland känner vi igen varandra. Ibland hälsar vi. Ibland låtsas vi inte om att vi en gång kände varandra. Jag antar att det bara är så det är. Det gör mig inget. Tiden förändrar oss. Vem är samma person som den var för 5, 10, 15 år sedan?

Mitt killgäng gjorde för två år sedan en Londonresa. Jag tror det är dags för en ny sådan. En resa som stoppar upp tiden för ett tag. Och låter oss vara de vi var. Även om vi ständigt ska titta framåt är det ibland skönt att ha någon dörr bakom oss öppen. En dörr som du kan kliva in i och som ligger långt bort från meningslösa statistikuppgifter, enkäter och annat dravel som av någon anledning emellanåt verkar vara det viktigaste på jorden att prioritera bland arbetsuppgifterna.

Bakom dörren finns det inte heller höga förvaltningschefer, som för tre gånger din lön, meningslöst twittrar om hur ”spännande” och ”utmanande” de tycker allt är.

Jag är i behov av att öppna en dörr, även om inget av det jag ser kommer tillbaka. Det är förmodligen också bara tidens gång att tycka att livet förr var lite mindre bekymmersamt. Lite mindre hektiskt. Lite mindre uppkopplat.

Döden är som institution en nyttig påminnelse om att ta vara på varandra. Sedan så får vi göra så gott vi kan. Tack för påminnelsen, Anders och Kristin.

Stefan Arbratt
Enhetschef inom hemtjänsten i Göteborg som tycker sommaren gick för fort. Som vanligt.