Boken om Daniel Doppsko skrev Lennart Hellsing redan 1959, och jag fick ärva den av min storebror när jag blivit så pass torr bakom öronen att jag kunde ta till mig innehållet. För dig som missat denna läsupplevelse var det så att bokens huvudperson Daniel som bodde i sjöstaden Sålunda fick den något udda idén att han skulle testa att flyta iväg på äventyr uppe på ett stort skåp som fick tjänstgöra som farkost.

Resan gick ut på havet och under hans äventyr kommer jag allra skarpast ihåg mötet med det så kallade Korsordsdjuret. Om Daniel ville komma fort fram på Korsordsdjuret var han tvungen att viska så långa ord som möjligt i djurets ena öra. Ju fler bokstäver Doppsko-pojken lyckades trixa till i ett ord, desto längre stund räckte åkturen på djurets rygg. Formeln för färden var nämligen ett steg per bokstav i ordet.

Långa ord har ju en viss tendens att också bli krångliga, ju längre desto större risk för felstavning och missuppfattningar. Ibland undrar jag om folk litet till mans och kvinns i lönndom färdas på varsitt Korsordsdjur på jobbet. Osynliga förstås, men väldigt närvarande ändå.

Det händer mer ofta än sällan att jag befinner mig på ett möte, sittandes på ett sammanträde eller i en intervjusituation när jag plötsligt reagerar på ett alldeles i onödan tillkrånglat ord eller uttryck.

Engelska ord som försvenskats, byråkratiska ordsaltomortaler som landar hårt på rygg och interna skråuttryck som enbart förstås och är självklara för dem med samma yrkesbakgrund och utbildning.

Jag brukar roa mig med att helt okänsligt avbryta och ställa frågan:
– Vad betyder det där?

Ofta frågar jag fastän jag mycket väl vet vad ordet betyder, men ibland har jag absolut ingen aning. Ofta känner jag mig med andra ord som en klarspråksrebell, men ibland som en absolut okunnig fåne. Folk svarar oftast snällt men med en gnutta illa dolt överseende.
– Herregud, vet hon inte det där, och hon ska kalla sig språkmänniska.

Men det händer också ganska ofta att jag märker att de själva har litet svårt att få fram en begriplig förklaring. Då har jag lite roligt, men givetvis i lönndom.
Vi borde alla sträva efter att begränsa krånglet i vårt dagliga språk, det tjänar vi på. Språkliga solkurvor och stilgrepp i all sin glans, men undvik det svåra till förmån för det enkla när du har ett val. Och det har du oftast.

Spola proaktivt och säg i stället förebyggande. Välj inte diskrepans utan använd avvikelse i stället. Och varför inte börja använda ordet yttre i stället för perifera.
Våga ta språnget ner från Korsordsdjurets rygg!

Lena Manneby
är journalist på landstinget i Jämtland, och har precis köpt julklapp till sig själv. Ett besök i Sandviken för att avnjuta de tyska hårdrockslegenderna Scorpions avskedsturne.