Det som händer utanför fönstret förflyttar mig ett decennium tillbaka i tiden. Overaller i regnbågens alla färger, perukbeklädda huvuden och solstolar på varje pakethållare som rullar förbi. När ni läser detta är skolstarten sedan länge passerad i kalendern. För mig, som har min arbetsplats granne med högskoleområdet, gör nollningen av nya studenter att terminsstarten inte går att missa. På gräsmattan utanför flödar ölen, det byggs fåniga hattar och plinkas på plastiga leksaksinstrument.

Jag ler när jag konstaterar att jag visserligen dricker bättre öl i dag men att de frågor jag helst diskuterar under tiden är de samma som då. Kan vi, var och en av oss, förändra världen? Hur ska jag kunna påverka vad som händer omkring mig? Väljer jag rätt? Vill jag egentligen jobba med det här?

Stora frågor då, i början av en ingenjörsutbildning. Mer än tio år och många ”vet inte” och ”hjälp!” senare har jag fortfarande inga konkreta svar men njuter av sökandet efter dem. Frågorna diskuteras minst lika bra över trekaffet och jag gör ofta det med mina kollegor. Vi arbetar alla på ett eller annat sätt med människor och enas om att det är en minsta gemensam nämnare som är viktig för att vi ska trivas i yrkesrollen. I mötet med andra använder vi vår nyfikenhet, bygger goda relationer och blir briljanta kunskapsförmedlare där vi står med fötterna i vitt skilda verksamhetsområden.

För några månader sedan befann jag mig, tack vare sökandet och ett engagemang för landsbygdsutveckling, plötsligt på en pub i Bryssel. Mitt emot satt engelsmannen Michael, samtalsämnet var yrkesval. Att, som jag, ha bytt tung fordonsindustri mot offentlig sektor var ingenting Michael höjde på ögonbrynen åt då han själv, vid femtio års ålder, lämnat kärnfysiken för att ägna fem år åt teologistudier.

Han knäppte händerna (faktiskt) och började grilla mig rejält. ”Vad driver dig Maria, vad får dig att gå upp på morgonen?” De flesta som frågar mig något liknande brukar nöja sig när jag svarar att mötet med människor är allt. Efter Michaels batteri av följdfrågor var jag helt slut för han vände verkligen in och ut på mitt huvud, hjärtat också för den delen.

När våra glas var tomma hade jag lyckats sammanfatta att jag drivs av att se den där glimten tändas i blicken på personen mitt emot. Jag behöver inte veta vad som händer sedan, bara jag kan se att något kommer att hända, att jag hjälpt till minsta lilla.

När jag hade kramat fram detta lutade Michael sig tillbaka och log. ”Ah, jag jobbar med Gud och det där känner jag igen. Det du beskriver låter som ett kall och det slår till i olika former. Våga lyssna!”

Jag är inte troende men lyssnar. Vi borde nog alla bli bättre på att lyssna. Inte bara på varandra utan även inåt, är det någon eller något där inne som kallar på vår uppmärksamhet? Mitt eget, som jag tolkar engelsmannens ord, är att jag verkligen vill nå fram. Med inspiration, motivation och kunskap. På så sätt kan jag faktiskt påverka och förändra, oavsett arbetsuppgifter.

Och studenterna utanför? De kommer också att höra något kalla, när melodierna från leksaksinstrumenten har tystnat.

Maria Benulic
utvecklare Region Halland, som ser fram emot långa höstmiddagar med vänner, gulasch och vin.