Vilket var ditt första jobb?
– När jag var typ sju åkte jag runt med mamma (Lill-Babs) som spelade i folkparkerna och delade ut autografer åt henne. Hon gav mig tjugo kronor varje gång. Eller förresten, jag jobbade redan som ettåring när jag var modell för Semper välling.

– Sedan fick jag som 12–13-åring jobba en hel säsong som skådis i en Pippi Långstrump-teaterföreställning på Folkanteatern i Stockholm där jag spelade blomsterflicka. Mitt första jobb efter skolan var i min morbrors videobutik. När jag var 16 drog jag utomlands för att jobba som modell.

Vad många jobb du har haft!
– Ja, det har nog att göra med att mamma och mormor har varit noga med att man alltid ska se möjligheter och inte låsa sig vid en sak. Jag har präglats av att man inte ska sitta på ändan och vänta på att något ska hända, och det finns ingenting som heter att det där jobbet är jag för fin för.

Vad gjorde du för pengarna du tjänade som barn?
– Jag kan tänka mig att jag köpte nötcrème för pengarna jag tjänade som autograf­utdelare. Jag har ett väldigt starkt minne av att jag en gång köpte en hel påse med nötcrème. Jag var så mallig över att jag hade fått ihop till en hel påse. Vad jag gjorde för pengarna jag tjänade som barnskådis kommer jag inte ihåg, bara att jag blev glad när postgirolappen kom.

Vilket av alla jobb är du stoltast över?
– Ett av dem var som diskare på en restaurang. Det var en räddning när jag jobbade som skådis, och tillfälligt var utan uppdrag. Jag vägrade att stämpla och blev grym på att handskas med stora diskmaskiner.

Trivdes du?
– Jag tyckte om att stå där och spola av disk med de stora duscharna samtidigt som jag krämade på musik och gjorde det mysigt med ljus. Det var också rätt skönt att stå i bakgrunden utan att synas, för att slippa eventuella gliringar som jag skulle kunna få som officiell person.

Upptäckte inte restauranggästerna dig?
– Det var väl någon gång som lite fulla människor råkade komma in i köket. Men då var de bara glada att det var någon de kände igen som jobbade där.